AA möte idag.
Mitt andra.
Pratade om ensamhet.
S frågade mig efteråt hur det var,
med nykterhet och hemma.
Svarade att det går bra,
fast det är skit.
Att idag är jag stark.
Mötet stärkte mig,
mer än vad jag nog egentligen förstår.
För efter mötet fick jag,
vad som skulle ha kunnat vara,
ett jävla hårt slag i magen.
Ett sånt slag som får en att segna ner på knä
och inte kunna andas på flera minuter.
Men mötet hade byggt på det lager som varit
svagt i min kevlarväst
och gjorde så att slaget inte fick mig ner på knä
och inte tappa andan.
Jag sträckte i stället på mig och tog ett djupt andetag.
Visst fan känns det,
på de ställen på västen som sorgen sitter,
där är det ännu svagt och behöver lagas på,
och där ska jag stoppa de kommande mötena.
Svek,
ilska,
en känsla av hat blandad med total likgiltighet
bubblar upp och ner inom mig.
På något sätt var nog detta det bästa som kunde hända.
Jag ville hata dig,
men hade inga skäl..
nu har jag det.
Jag kommer kanske att tillåta mig att gråta över det här,
men ska försöka att bita ihop så länge det går.
Vill inte gråta och vara ledsen över något så äckligt,
för det känns då som att Kung Alkohol står och hånflinar åt mig och säger:
”Ha! Du trodde du skulle slippa mig va?
Att du var fri?
Men jag är listig och jag ska göra allt för att få dig i mitt våld igen.
Du blir ALDRIG fri från mig.
Kom ihåg det.”
Hade jag aldrig tagit mitt beslut att se mina problem i vitögat
och bestämt att jag ska vara nykter,
hade jag idag,
denna lördag,
påskafton,
supit mig förjävla full,
för att få döva Sorg och Svek.
Nu står jag i stället framför de två vännerna Sorg och Svek
och samtalar med dem,
reder ut Sorg
och försöker förstå Svek.
Utan att sänka mig till deras ruttna nivå
och bli en av dem.
Sorg och Svek är faktiskt de två sista vännerna jag behöver såhär i början,
men vet ni vad jag tror?
Jag tror ändå att om jag klarar av dem utan alkohol,
så blir jag dubbelt så stark än om jag hade varit utan dem.
Det får mig att inte se allt i nattsvart
och att förstå att trösten och glädjen
inte finns på botten i flaskan,
utan i mig själv,
och i alla er som stöttar och förstår.
Det får mig att förstå att trösten och glädjen
finns i botten på mig själv,
bara jag är nykter.
Kommer jag att kunna sluta älska dig för det här?
Var det här droppen?
Hoppet är det sista som överger människan.
Vad jag önskar att det där jävla hoppet övergav mig när det gäller dig.
Sluta hoppas att varje telefonsamtal,
varje sms,
varje tanke
ska leda till det som var
....oss.
Och att allt ska ordna sig.
Ska det vara så svårt att sluta älska?
Det är ju bara en känsla
och det funkade ju bra för dig,
och även om det som du gjorde
skulle ge dig hjälp på traven att glömma ännu mer,
så fick det omvänd effekt.
Du ångrar och känner dig äcklig.
Och?
Du sårade mig en gång,
men det räckte tydligen inte.
Vrid och stick kniven i mig lite mera väl.
Till vilken jävla nytta?
A just det,
du skulle ju börja tänka på dig själv nu,
bara dig.
Och det har du lyckats med,
var så säker.
lördag, november 10
4 april 2007
Det är datumet för 1 månads nykterhet..
(och för 21 månader av något annat,
som nu har slängts bort och trampats på.)
En månad har jag hållit upp förut,
men det har ju följts av håårt festande.
Denna gång är det annorlunda
och speciellt.
Nu har jag ju bestämt mig,
inte bara tagit en vit månad,
bara för att vila kroppen.
Stor skillnad.
(och för 21 månader av något annat,
som nu har slängts bort och trampats på.)
En månad har jag hållit upp förut,
men det har ju följts av håårt festande.
Denna gång är det annorlunda
och speciellt.
Nu har jag ju bestämt mig,
inte bara tagit en vit månad,
bara för att vila kroppen.
Stor skillnad.
I'm out..in the open, 4 april 2007
Oj..
Vad säger man?
Jag var så nervös innan artikeln kom i tidningen
och för att jag startat en blogg.
Var rädd att få ”dålig feedback”,
eller vad ska jag kalla det?
Att folk skulle tyckt att man va patetisk eller nåt,
men det kanske är min egen syn på mig själv,
pga av skammen.
Jag vet inte,
men OJ vad jag hade fel!
Alla har varit så himla gulliga och stöttande!
Min syster var med när jag började läsa mailen och kommentarerna..
båda fick rysningar och tårar i ögonen.
Många kloka ord som jag tar till mig
och kommer att läsa när allt känns svårt och jävligt.
Ska försöka svara på allas inlägg.
”Pascal”, ditt inlägg betydde mycket.
Precis vad jag ville få ut av artikeln och bloggen.
Att själv få hjälp och stöd,
och att jag kan få ge det tillbaka!
Vi kör hårt och ger inte upp!
Vad säger man?
Jag var så nervös innan artikeln kom i tidningen
och för att jag startat en blogg.
Var rädd att få ”dålig feedback”,
eller vad ska jag kalla det?
Att folk skulle tyckt att man va patetisk eller nåt,
men det kanske är min egen syn på mig själv,
pga av skammen.
Jag vet inte,
men OJ vad jag hade fel!
Alla har varit så himla gulliga och stöttande!
Min syster var med när jag började läsa mailen och kommentarerna..
båda fick rysningar och tårar i ögonen.
Många kloka ord som jag tar till mig
och kommer att läsa när allt känns svårt och jävligt.
Ska försöka svara på allas inlägg.
”Pascal”, ditt inlägg betydde mycket.
Precis vad jag ville få ut av artikeln och bloggen.
Att själv få hjälp och stöd,
och att jag kan få ge det tillbaka!
Vi kör hårt och ger inte upp!
Nervös lördag, 1 april 2007
I lördags var jag på mitt första AA-möte.
Satt utanför lokalen
och väntade på att personen som jag bestämt träff med skulle dyka upp.
Klockan tickade på och inget bekant ansikte dök upp.
Modet började svika mig
och jag var beredd på att dra därifrån och strunta i allt.
Vi hade ju bestämt
och jag kunde inte klara det själv!
Andra började komma och prata med varann,
jag satt där på trottoaren
och övervägde mina val:
Vänta lite till, kanske var personen bara lite sen,
eller loma iväg med svansen mellan benen?
Händerna började skaka lite grann av nervositeten
och då dök hon upp!
Inte den personen jag väntat på,
utan kvinnan som varit på alkoholrådgivningen och pratat!
Jag visste vem hon var sen innan,
men jag visste inte att hon gick på just de här mötena.
Hon kom fram och satte sig bredvid mig
och sa att det var kul att se mig och undrade hur det var.
Jag tror inte att jag sa nåt,
utan släppte bara allt och började gråta.
Över att personen inte hade dykt upp,
över allt skit som hänt på natten innan
och över att behöva sitta där utanför AA’s lokal..
Jag hasplade ur mig så gott jag kunde
och hon lät mig gråta
och började sen berätta lite om hur mötet skulle gå till.
Nu hade klockan nästan blivit 11.00 och det var dags att gå in.
Torkade tårarna,
samlade ihop lite mod
och gick in tillsammans med S och några andra.
På plats i lokalen kunde jag knappt sitta still.
Var så nervös över att presentera mig
och vad jag skull säga sen!
En bit in i mötet frågade han som öppnat mötet
om det var några nya närvarande.
En liten hand sträcktes upp och jag sa:
”Jag..”
Han hälsade mig välkommen
och förklarade lite om hur AA funkade.
Sen var det medaljutdelning,
en man firade åtta nyktra år och S firade 3 nyktra år den dagen.
Mannan berättade sin lifestory
och det var jätteintressant och givande att lyssna.
Efter det gick vi runt och var och en fick presentera sig
och antingen dela med sig av sina känslor och tankar
eller välja att bara lyssna vidare.
Många av de som var där hälsade mig välkommen,
det var skönt på ett sätt,
jag kände mig ju verkligen välkommen,
men samtidigt jobbigt att stå i centrum.
Det är inget som jag är van eller bekväm med.
Hjärtat bankade riktigt hårt när det var min tur att presentera mig.
Jag sa bara mitt namn
och att jag lyssnade vidare.
Fick ett ekande ”välkommen” till svar
och S tog min hand och kramade den.
När mötet var slut fick jag tider om andra grupper och deras tider,
men jag kommer nog att gå i den här gruppen.
Den kändes bra och jag tror att jag kan känna trygghet där.
Jag har ju S,
och innan jag skulle gå hem kom den tjej som suttit med mig och S
och gav mig sitt telefonnummer.
”Ring när du vill,” sa hon.
”Jag ringde massor i början och det hjälpte mig.”
Jag blev jätteglad!
Nu har jag två livlinor i AA som jag kan använda mig av om modet skulle svikta igen..
Satt utanför lokalen
och väntade på att personen som jag bestämt träff med skulle dyka upp.
Klockan tickade på och inget bekant ansikte dök upp.
Modet började svika mig
och jag var beredd på att dra därifrån och strunta i allt.
Vi hade ju bestämt
och jag kunde inte klara det själv!
Andra började komma och prata med varann,
jag satt där på trottoaren
och övervägde mina val:
Vänta lite till, kanske var personen bara lite sen,
eller loma iväg med svansen mellan benen?
Händerna började skaka lite grann av nervositeten
och då dök hon upp!
Inte den personen jag väntat på,
utan kvinnan som varit på alkoholrådgivningen och pratat!
Jag visste vem hon var sen innan,
men jag visste inte att hon gick på just de här mötena.
Hon kom fram och satte sig bredvid mig
och sa att det var kul att se mig och undrade hur det var.
Jag tror inte att jag sa nåt,
utan släppte bara allt och började gråta.
Över att personen inte hade dykt upp,
över allt skit som hänt på natten innan
och över att behöva sitta där utanför AA’s lokal..
Jag hasplade ur mig så gott jag kunde
och hon lät mig gråta
och började sen berätta lite om hur mötet skulle gå till.
Nu hade klockan nästan blivit 11.00 och det var dags att gå in.
Torkade tårarna,
samlade ihop lite mod
och gick in tillsammans med S och några andra.
På plats i lokalen kunde jag knappt sitta still.
Var så nervös över att presentera mig
och vad jag skull säga sen!
En bit in i mötet frågade han som öppnat mötet
om det var några nya närvarande.
En liten hand sträcktes upp och jag sa:
”Jag..”
Han hälsade mig välkommen
och förklarade lite om hur AA funkade.
Sen var det medaljutdelning,
en man firade åtta nyktra år och S firade 3 nyktra år den dagen.
Mannan berättade sin lifestory
och det var jätteintressant och givande att lyssna.
Efter det gick vi runt och var och en fick presentera sig
och antingen dela med sig av sina känslor och tankar
eller välja att bara lyssna vidare.
Många av de som var där hälsade mig välkommen,
det var skönt på ett sätt,
jag kände mig ju verkligen välkommen,
men samtidigt jobbigt att stå i centrum.
Det är inget som jag är van eller bekväm med.
Hjärtat bankade riktigt hårt när det var min tur att presentera mig.
Jag sa bara mitt namn
och att jag lyssnade vidare.
Fick ett ekande ”välkommen” till svar
och S tog min hand och kramade den.
När mötet var slut fick jag tider om andra grupper och deras tider,
men jag kommer nog att gå i den här gruppen.
Den kändes bra och jag tror att jag kan känna trygghet där.
Jag har ju S,
och innan jag skulle gå hem kom den tjej som suttit med mig och S
och gav mig sitt telefonnummer.
”Ring när du vill,” sa hon.
”Jag ringde massor i början och det hjälpte mig.”
Jag blev jätteglad!
Nu har jag två livlinor i AA som jag kan använda mig av om modet skulle svikta igen..
Tillbakablick, 29 mars 2007
Det är skola, det är mobbing.
Det är nya vänner, det är test.
Det är gratis, det är kul.
Det är halsbloss, det är att stå i ring.
Det är oskyldig stöld, det är ingen som ser.
Det är att vara äldre än vad man är, det är landet.
Det är första fyllan, det är tuggummi.
Det är punk, det är grunge.
Det är något nytt, det är att få vara med de äldre.
Det är vår, det är tidiga morgnar.
Det är flamsigt, det är mygg.
Det är snapsar, det är vingliga cykelturer.
Det är grillning, det är spyor.
Det är minnen, det är blankt.
Det är att vara speciell, det är drömmar.
Det är bakfylla som göms, det är tufft.
Det är kärlek, det är depressioner.
Det är nya tag, det är här det börjar.
Jag vill, 26 mars 2007
Har just varit på mitt första gruppmöte på alkoholrådgivningen.
Var nervös,
men när jag väl var där kändes det ändå bra.
Började med att blåsa,
det måste alla göra för att ingen ska vara påverkad i gruppen.
Det blev en ganska stor grupp,
några som gått flera gånger
och några som var där för första gången.
Det blev min första och sista gång,
eftersom jag börjar jobba på måndag och därför inte kan vara med mera,
vilket är synd för jag tror att det kan ge mycket stöd.
Kände igen några av dem som var där,
och en av dem har jag festat ihop med ett par gånger.
Det gav trygghet och stöd,
att det inte bara är jag som är ung och har de här problemen.
Var nervös,
men när jag väl var där kändes det ändå bra.
Började med att blåsa,
det måste alla göra för att ingen ska vara påverkad i gruppen.
Det blev en ganska stor grupp,
några som gått flera gånger
och några som var där för första gången.
Det blev min första och sista gång,
eftersom jag börjar jobba på måndag och därför inte kan vara med mera,
vilket är synd för jag tror att det kan ge mycket stöd.
Kände igen några av dem som var där,
och en av dem har jag festat ihop med ett par gånger.
Det gav trygghet och stöd,
att det inte bara är jag som är ung och har de här problemen.
Det var en kvinna där som var inbjuden att berätta
om hennes år som aktiv alkoholist
och hur hennes liv såg ut nu.
Jag kände igen mig väldigt mycket i det hon berättade.
En sak som hon sa,
som jag också har känt sen jag tog mitt beslut att sluta dricka, var;
hon ville sluta dricka,
inte att hon måste,
om hennes år som aktiv alkoholist
och hur hennes liv såg ut nu.
Jag kände igen mig väldigt mycket i det hon berättade.
En sak som hon sa,
som jag också har känt sen jag tog mitt beslut att sluta dricka, var;
hon ville sluta dricka,
inte att hon måste,
utan att hon ville.
Hon ville inte ha mera alkohol,
ville inte vakna upp med bakfylla och ångest,
ville sluta dricka.
Hon ville inte ha mera alkohol,
ville inte vakna upp med bakfylla och ångest,
ville sluta dricka.
Efter att hon pratat fick vi var och en dela med oss
av våra tankar kring det hon berättat.
Det var skönt att få höra på andras tankar
som har samma problem som jag.
Det gjorde att jag inte kände mig så ensam
och att någon verkligen,
på riktigt,
kunde förstå vad jag kände och menade.
Eftersom jag inte kan vara med på några fler grupper
så har jag tänkt gå med på ett AA-möte och se hur det är.
Precis innan jag skulle gå hem
frågade jag hur dags AA-mötet skulle vara på lördagen och de sa tiden.
Detta första möte slutade med att en tid för ett nytt möte bestämdes.
Jag hoppas att nästa möte slutar likadant..
av våra tankar kring det hon berättat.
Det var skönt att få höra på andras tankar
som har samma problem som jag.
Det gjorde att jag inte kände mig så ensam
och att någon verkligen,
på riktigt,
kunde förstå vad jag kände och menade.
Eftersom jag inte kan vara med på några fler grupper
så har jag tänkt gå med på ett AA-möte och se hur det är.
Precis innan jag skulle gå hem
frågade jag hur dags AA-mötet skulle vara på lördagen och de sa tiden.
Detta första möte slutade med att en tid för ett nytt möte bestämdes.
Jag hoppas att nästa möte slutar likadant..
Sunday Morning, 25 mars 2007
“Sappy pathetic little me.
That was the girl I used to be.
I know who I am,
but who are you now?
You're not lookin' or acting like you used to.
Is it wortht it?
Really?
And now you're lookin' like I used to on a Sunday morning.”
Har sovit som jag gjort de 3 senaste lördagsnätterna..
alltså inte särskilt bra.
Sänghalvan gapade tom..
Och när det börjar ljusna sover jag mer och mer oroligt..
Orkar man verkligen festa så länge?
Eller känns det bara längre nu när jag själv inte är med?
Vaknar och bara stirrar.
Vill inte att det ska bli något mönster,
men i det här fallet är det inget jag kan ändra på.
Eller så kanske jag faktiskt kan det.
Bara bestämma mig för att jag inte bry mig om det
och vara glad att jag får täcket för mig själv..
Men det är lättare sagt än gjort.
Jag känner ju den oro som gnager i mig,
den som får pulsen att skena iväg.
Har det hänt något?
Eftersom telefonen inte ringer och någon säger att
”snart är jag hemma hos dig, somna om du”.
Men som någon sagt,
det som inte dödar härdar..
Så what the hell,
jag står ut med att va lite trött på söndagen ett tag till,
och är i stället j*vligt glad att jag inte är trött pga bakfylla!
That was the girl I used to be.
I know who I am,
but who are you now?
You're not lookin' or acting like you used to.
Is it wortht it?
Really?
And now you're lookin' like I used to on a Sunday morning.”
Har sovit som jag gjort de 3 senaste lördagsnätterna..
alltså inte särskilt bra.
Sänghalvan gapade tom..
Och när det börjar ljusna sover jag mer och mer oroligt..
Orkar man verkligen festa så länge?
Eller känns det bara längre nu när jag själv inte är med?
Vaknar och bara stirrar.
Vill inte att det ska bli något mönster,
men i det här fallet är det inget jag kan ändra på.
Eller så kanske jag faktiskt kan det.
Bara bestämma mig för att jag inte bry mig om det
och vara glad att jag får täcket för mig själv..
Men det är lättare sagt än gjort.
Jag känner ju den oro som gnager i mig,
den som får pulsen att skena iväg.
Har det hänt något?
Eftersom telefonen inte ringer och någon säger att
”snart är jag hemma hos dig, somna om du”.
Men som någon sagt,
det som inte dödar härdar..
Så what the hell,
jag står ut med att va lite trött på söndagen ett tag till,
och är i stället j*vligt glad att jag inte är trött pga bakfylla!
Patience, 24 mars 2007, klockan 22:11
"I really wanna start over again. I’ll try to be strong, believe me.
I’m trying to move on,it’s complicated but understand me,just try and have a little patience."
Just nu stämmer den låttexten in på mig. Hela dagen kändes bra, inget sug, ingenting. Precis som det varit de senaste veckorna. Såg fram emot en vanlig hemmakväll tillsammans med mina nära. Men..så kom det över mig. Paniken, av att inte få va med när det vankades vanlig lördagsfylla. Har ju lovat mig själv att inte hänga upp mig på andras festande, att det är heelt okej att de festar, att jag är stark nog att säga nej, och att det är fine för mig. Att det inte rör mig i ryggen överhuvud taget. Men när frågan ställdes: "Du får väl dricka?" så brast något. Självklart får jag dricka, men jag vill inte. Jag har ju insett att jag inte klarar av det och att det bara medför problem som inte går att blunda för dagen efter. Då när jag måste ta alla konsekvenser av det jag förmodligen gjort under the influence of alcohol. Visst vill jag festa och dricka öl, känna det behagliga ruset, bli så härligt varm och bara ha så himla kul! Men..när jag kommer till den gränsen där jag borde känna att "nu tar vi det lilla lugna och tar ett glas vatten eller två", så fyller jag ist på med mera alkohol, för det blir ju så himla mycket roligare då... Men så blir det ju aldrig. Jag kan oftast då inte kontrollera mig alls, utan tappar humöret och blir förbannad, kan inte gå själv så att nån annan får ta hand om mig. En riktig fjortisfylla, som upprepar sig gång på gång..på gång..på gång.
Bara för att jag insett att mitt drickande bara kommer att leda åt ett håll, så måste jag förstå att alla andra inte kommer att inse det lika lätt. Vadå, bli lite för full och göra bort sig, det gör väl alla nån gång? Visst, men för mig händer det varje gång. Och det är bäst att göra något åt det nu när jag fattat vad som kan hända längre fram om jag inte lägger av. För det får mig ju 9 gånger av 10 att få ångest, be om ursäkt för allt jag gjort fast jag inte minns det och skämmas att jag sårat en av de som jag älskar mest, bara för att jag flippat ur och varit våldsam. Och då har jag ju faktiskt inte särskilt kul eller får ut så mycket positivt av mitt drickande, så då kan jag lika gärna lägga fyllan på hyllan..
I’m trying to move on,it’s complicated but understand me,just try and have a little patience."
Just nu stämmer den låttexten in på mig. Hela dagen kändes bra, inget sug, ingenting. Precis som det varit de senaste veckorna. Såg fram emot en vanlig hemmakväll tillsammans med mina nära. Men..så kom det över mig. Paniken, av att inte få va med när det vankades vanlig lördagsfylla. Har ju lovat mig själv att inte hänga upp mig på andras festande, att det är heelt okej att de festar, att jag är stark nog att säga nej, och att det är fine för mig. Att det inte rör mig i ryggen överhuvud taget. Men när frågan ställdes: "Du får väl dricka?" så brast något. Självklart får jag dricka, men jag vill inte. Jag har ju insett att jag inte klarar av det och att det bara medför problem som inte går att blunda för dagen efter. Då när jag måste ta alla konsekvenser av det jag förmodligen gjort under the influence of alcohol. Visst vill jag festa och dricka öl, känna det behagliga ruset, bli så härligt varm och bara ha så himla kul! Men..när jag kommer till den gränsen där jag borde känna att "nu tar vi det lilla lugna och tar ett glas vatten eller två", så fyller jag ist på med mera alkohol, för det blir ju så himla mycket roligare då... Men så blir det ju aldrig. Jag kan oftast då inte kontrollera mig alls, utan tappar humöret och blir förbannad, kan inte gå själv så att nån annan får ta hand om mig. En riktig fjortisfylla, som upprepar sig gång på gång..på gång..på gång.
Bara för att jag insett att mitt drickande bara kommer att leda åt ett håll, så måste jag förstå att alla andra inte kommer att inse det lika lätt. Vadå, bli lite för full och göra bort sig, det gör väl alla nån gång? Visst, men för mig händer det varje gång. Och det är bäst att göra något åt det nu när jag fattat vad som kan hända längre fram om jag inte lägger av. För det får mig ju 9 gånger av 10 att få ångest, be om ursäkt för allt jag gjort fast jag inte minns det och skämmas att jag sårat en av de som jag älskar mest, bara för att jag flippat ur och varit våldsam. Och då har jag ju faktiskt inte särskilt kul eller får ut så mycket positivt av mitt drickande, så då kan jag lika gärna lägga fyllan på hyllan..
Min gamla blogg
Lägger in några inlägg från min första blogg jag skaffade.
Även länken till artikeln i Aftonbladet.
Även länken till artikeln i Aftonbladet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
