En väst av kevlar, 7 april 2007

AA möte idag.
Mitt andra.
Pratade om ensamhet.
S frågade mig efteråt hur det var,
med nykterhet och hemma.
Svarade att det går bra,
fast det är skit.
Att idag är jag stark.
Mötet stärkte mig,
mer än vad jag nog egentligen förstår.
För efter mötet fick jag,
vad som skulle ha kunnat vara,
ett jävla hårt slag i magen.
Ett sånt slag som får en att segna ner på knä
och inte kunna andas på flera minuter.
Men mötet hade byggt på det lager som varit
svagt i min kevlarväst
och gjorde så att slaget inte fick mig ner på knä
och inte tappa andan.
Jag sträckte i stället på mig och tog ett djupt andetag.
Visst fan känns det,
på de ställen på västen som sorgen sitter,
där är det ännu svagt och behöver lagas på,
och där ska jag stoppa de kommande mötena.
Svek,
ilska,
en känsla av hat blandad med total likgiltighet
bubblar upp och ner inom mig.

På något sätt var nog detta det bästa som kunde hända.
Jag ville hata dig,
men hade inga skäl..
nu har jag det.
Jag kommer kanske att tillåta mig att gråta över det här,
men ska försöka att bita ihop så länge det går.
Vill inte gråta och vara ledsen över något så äckligt,
för det känns då som att Kung Alkohol står och hånflinar åt mig och säger:
”Ha! Du trodde du skulle slippa mig va?
Att du var fri?
Men jag är listig och jag ska göra allt för att få dig i mitt våld igen.
Du blir ALDRIG fri från mig.
Kom ihåg det.”
Hade jag aldrig tagit mitt beslut att se mina problem i vitögat
och bestämt att jag ska vara nykter,
hade jag idag,
denna lördag,
påskafton,
supit mig förjävla full,
för att få döva Sorg och Svek.
Nu står jag i stället framför de två vännerna Sorg och Svek
och samtalar med dem,
reder ut Sorg
och försöker förstå Svek.
Utan att sänka mig till deras ruttna nivå
och bli en av dem.
Sorg och Svek är faktiskt de två sista vännerna jag behöver såhär i början,
men vet ni vad jag tror?
Jag tror ändå att om jag klarar av dem utan alkohol,
så blir jag dubbelt så stark än om jag hade varit utan dem.
Det får mig att inte se allt i nattsvart
och att förstå att trösten och glädjen
inte finns på botten i flaskan,
utan i mig själv,
och i alla er som stöttar och förstår.
Det får mig att förstå att trösten och glädjen
finns i botten på mig själv,
bara jag är nykter.

Kommer jag att kunna sluta älska dig för det här?
Var det här droppen?
Hoppet är det sista som överger människan.
Vad jag önskar att det där jävla hoppet övergav mig när det gäller dig.
Sluta hoppas att varje telefonsamtal,
varje sms,
varje tanke
ska leda till det som var
....oss.
Och att allt ska ordna sig.
Ska det vara så svårt att sluta älska?
Det är ju bara en känsla
och det funkade ju bra för dig,
och även om det som du gjorde
skulle ge dig hjälp på traven att glömma ännu mer,
så fick det omvänd effekt.
Du ångrar och känner dig äcklig.
Och?
Du sårade mig en gång,
men det räckte tydligen inte.
Vrid och stick kniven i mig lite mera väl.
Till vilken jävla nytta?
A just det,
du skulle ju börja tänka på dig själv nu,
bara dig.
Och det har du lyckats med,
var så säker.