Nervös lördag, 1 april 2007

I lördags var jag på mitt första AA-möte.
Satt utanför lokalen
och väntade på att personen som jag bestämt träff med skulle dyka upp.
Klockan tickade på och inget bekant ansikte dök upp.
Modet började svika mig
och jag var beredd på att dra därifrån och strunta i allt.
Vi hade ju bestämt
och jag kunde inte klara det själv!
Andra började komma och prata med varann,
jag satt där på trottoaren
och övervägde mina val:
Vänta lite till, kanske var personen bara lite sen,
eller loma iväg med svansen mellan benen?
Händerna började skaka lite grann av nervositeten
och då dök hon upp!
Inte den personen jag väntat på,
utan kvinnan som varit på alkoholrådgivningen och pratat!
Jag visste vem hon var sen innan,
men jag visste inte att hon gick på just de här mötena.
Hon kom fram och satte sig bredvid mig
och sa att det var kul att se mig och undrade hur det var.
Jag tror inte att jag sa nåt,
utan släppte bara allt och började gråta.
Över att personen inte hade dykt upp,
över allt skit som hänt på natten innan
och över att behöva sitta där utanför AA’s lokal..
Jag hasplade ur mig så gott jag kunde
och hon lät mig gråta
och började sen berätta lite om hur mötet skulle gå till.
Nu hade klockan nästan blivit 11.00 och det var dags att gå in.
Torkade tårarna,
samlade ihop lite mod
och gick in tillsammans med S och några andra.

På plats i lokalen kunde jag knappt sitta still.
Var så nervös över att presentera mig
och vad jag skull säga sen!
En bit in i mötet frågade han som öppnat mötet
om det var några nya närvarande.
En liten hand sträcktes upp och jag sa:
”Jag..”
Han hälsade mig välkommen
och förklarade lite om hur AA funkade.
Sen var det medaljutdelning,
en man firade åtta nyktra år och S firade 3 nyktra år den dagen.
Mannan berättade sin lifestory
och det var jätteintressant och givande att lyssna.
Efter det gick vi runt och var och en fick presentera sig
och antingen dela med sig av sina känslor och tankar
eller välja att bara lyssna vidare.
Många av de som var där hälsade mig välkommen,
det var skönt på ett sätt,
jag kände mig ju verkligen välkommen,
men samtidigt jobbigt att stå i centrum.
Det är inget som jag är van eller bekväm med.
Hjärtat bankade riktigt hårt när det var min tur att presentera mig.
Jag sa bara mitt namn
och att jag lyssnade vidare.
Fick ett ekande ”välkommen” till svar
och S tog min hand och kramade den.

När mötet var slut fick jag tider om andra grupper och deras tider,
men jag kommer nog att gå i den här gruppen.
Den kändes bra och jag tror att jag kan känna trygghet där.
Jag har ju S,
och innan jag skulle gå hem kom den tjej som suttit med mig och S
och gav mig sitt telefonnummer.
”Ring när du vill,” sa hon.
”Jag ringde massor i början och det hjälpte mig.”
Jag blev jätteglad!
Nu har jag två livlinor i AA som jag kan använda mig av om modet skulle svikta igen..