"I really wanna start over again. I’ll try to be strong, believe me.
I’m trying to move on,it’s complicated but understand me,just try and have a little patience."
Just nu stämmer den låttexten in på mig. Hela dagen kändes bra, inget sug, ingenting. Precis som det varit de senaste veckorna. Såg fram emot en vanlig hemmakväll tillsammans med mina nära. Men..så kom det över mig. Paniken, av att inte få va med när det vankades vanlig lördagsfylla. Har ju lovat mig själv att inte hänga upp mig på andras festande, att det är heelt okej att de festar, att jag är stark nog att säga nej, och att det är fine för mig. Att det inte rör mig i ryggen överhuvud taget. Men när frågan ställdes: "Du får väl dricka?" så brast något. Självklart får jag dricka, men jag vill inte. Jag har ju insett att jag inte klarar av det och att det bara medför problem som inte går att blunda för dagen efter. Då när jag måste ta alla konsekvenser av det jag förmodligen gjort under the influence of alcohol. Visst vill jag festa och dricka öl, känna det behagliga ruset, bli så härligt varm och bara ha så himla kul! Men..när jag kommer till den gränsen där jag borde känna att "nu tar vi det lilla lugna och tar ett glas vatten eller två", så fyller jag ist på med mera alkohol, för det blir ju så himla mycket roligare då... Men så blir det ju aldrig. Jag kan oftast då inte kontrollera mig alls, utan tappar humöret och blir förbannad, kan inte gå själv så att nån annan får ta hand om mig. En riktig fjortisfylla, som upprepar sig gång på gång..på gång..på gång.
Bara för att jag insett att mitt drickande bara kommer att leda åt ett håll, så måste jag förstå att alla andra inte kommer att inse det lika lätt. Vadå, bli lite för full och göra bort sig, det gör väl alla nån gång? Visst, men för mig händer det varje gång. Och det är bäst att göra något åt det nu när jag fattat vad som kan hända längre fram om jag inte lägger av. För det får mig ju 9 gånger av 10 att få ångest, be om ursäkt för allt jag gjort fast jag inte minns det och skämmas att jag sårat en av de som jag älskar mest, bara för att jag flippat ur och varit våldsam. Och då har jag ju faktiskt inte särskilt kul eller får ut så mycket positivt av mitt drickande, så då kan jag lika gärna lägga fyllan på hyllan..
I’m trying to move on,it’s complicated but understand me,just try and have a little patience."
Just nu stämmer den låttexten in på mig. Hela dagen kändes bra, inget sug, ingenting. Precis som det varit de senaste veckorna. Såg fram emot en vanlig hemmakväll tillsammans med mina nära. Men..så kom det över mig. Paniken, av att inte få va med när det vankades vanlig lördagsfylla. Har ju lovat mig själv att inte hänga upp mig på andras festande, att det är heelt okej att de festar, att jag är stark nog att säga nej, och att det är fine för mig. Att det inte rör mig i ryggen överhuvud taget. Men när frågan ställdes: "Du får väl dricka?" så brast något. Självklart får jag dricka, men jag vill inte. Jag har ju insett att jag inte klarar av det och att det bara medför problem som inte går att blunda för dagen efter. Då när jag måste ta alla konsekvenser av det jag förmodligen gjort under the influence of alcohol. Visst vill jag festa och dricka öl, känna det behagliga ruset, bli så härligt varm och bara ha så himla kul! Men..när jag kommer till den gränsen där jag borde känna att "nu tar vi det lilla lugna och tar ett glas vatten eller två", så fyller jag ist på med mera alkohol, för det blir ju så himla mycket roligare då... Men så blir det ju aldrig. Jag kan oftast då inte kontrollera mig alls, utan tappar humöret och blir förbannad, kan inte gå själv så att nån annan får ta hand om mig. En riktig fjortisfylla, som upprepar sig gång på gång..på gång..på gång.
Bara för att jag insett att mitt drickande bara kommer att leda åt ett håll, så måste jag förstå att alla andra inte kommer att inse det lika lätt. Vadå, bli lite för full och göra bort sig, det gör väl alla nån gång? Visst, men för mig händer det varje gång. Och det är bäst att göra något åt det nu när jag fattat vad som kan hända längre fram om jag inte lägger av. För det får mig ju 9 gånger av 10 att få ångest, be om ursäkt för allt jag gjort fast jag inte minns det och skämmas att jag sårat en av de som jag älskar mest, bara för att jag flippat ur och varit våldsam. Och då har jag ju faktiskt inte särskilt kul eller får ut så mycket positivt av mitt drickande, så då kan jag lika gärna lägga fyllan på hyllan..
