"Sverige och Kurdistan!"

Var på Newroz igårkväll.
Det var skitkul,
synd bara att man är stel svenne
och inte vågade prova på att dansa med
i den fartfyllda dansen!!
Musiken är ju helt underbar!
A gjorde tappra försök att få upp L och mig på dansgolvet;
"Sverige - Kurdistan!
Kom igen Sverige!",
men vi banga ur..
Fan, det hade sääkert varit riktigt KUL!
Jaja, får väl lära mig stegen tills nästa år,
så får vi se då!
En gammal klasskomis, M,
var med på festen.
Hon hade slutat dricka,
och då outade jag till henne.
Hennes kommentar;
"Oj, det var ju inte bra,
(att jag var alkoholist).
Mjo, när jag träffade dig sist så var det ju mycket..
party-party.."
Hon tyckte att det var ett bra beslut
och det kändes skönt att bara säga det,
och att det inte blev nån stor grej av det.

Dags igen

Snart är det dags igen..
ny artikel!
Den görs i samband med att jag hade min ett-årsdag.
Pirrigt,
för nu skall jag vara jag.
Inte Carolina,
utan mig själv.
Inte vara anonym längre,
inte skämmas längre..
Känner att jag är redo för det nu.
Det här året har gjort mig starkare
och jag har fått så mycket bra utav att vara nykter.
Mod,
självinsikt,
en gnutta av bra egoism,
bättre minne
och NOLL ångest är lite av det jag har fått på det psykiska planet.
Det fysiska består av förlängt jobb,
ny lägenhet,
nya vänner,
har blivit singel (Jo, det är faktiskt något positivt!)
och bättre ekonomi som har resulterat i ett större sparkonto!
Nu skall jag äntligen få resa,
Tyskland väntar i höst!
Turkiet finns oxå med i planerna,
så småning om!
Älskar det här livet..
visste inte att det kunde bli såhär bra!!

Åt massa godis och såg på film med L igår..
Högg in på en chokladkula och var beredd på ett kraschande mot tänderna..
MEN NEJ!
Ur den rann istället SPRIT!!
Jag har hållit mig ifrån att käka såna,
ifall det någon gång skulle falla mig in att tänka;
"Jag har ju på ett sätt redan tagit mig ett återfall genom sprit-godisarna,
så då kan jag ju lika gärna supa till på riktigt.."
Inser att jag inte kan gå genom livet
utan att någon gång råka få i mig just en SÅN godis,
och nu när det är gjort så känns det egentligen löjligt att tänka så.
Men det är ju bra att vara försiktig trots allt.
Det smaka förjävligt i vilket fall som helst.
Skrämde nästan livet ur syster när jag sa att jag hade tagit mig ett återfall..
Hon stelnade till och sa att hon drömt att jag gjort det!
Jag lugnade genom att säga som det var,
hon tyckte inte alls att det var kul..
Min kära syster..

Skam? Inte vi

Idag på Aftonbladet hade de följade artikel
som Marcus Birro hade skrivit:
Skam? Inte vi.
Enormt skönt att läsa om dessa människor..
Speciellt David då,
med tanke på att han är 24 år!
Honom skall jag tänka på när det är svårt och jag känner mig ensam.
I min alkoholism,
med Länkarna
och i livet i allmänhet..
I artikeln lyftes det bl a fram att det inte skall vara
en skam att vara alkoholist,
och att trollen spricker i ljuset..
Sant.
Mitt inlägg blir lite kort och weird nu,
men jag sitter på jobbet och kan inte riktigt koncentera mig,
men var tvungen att skriva något
eftersom jag tyckte att artiklen
och människorna den handlade om var LYSANDE!!

Hade ett sug

Japp, de hade jag.
Det smög och snirklade i hjärnan på mig,
så att inte förrens jag körde hem på natten fattade att jag hade haft ett..
Sprallade runt i lägenheten (som just nu är en byggarbetsplats)
och testade kläder.
Letade fram min gamla "stil";
hängslen,
svettband,
trasiga jeans med nitskärp.
Jag har längtat efter att klä mig så igen,
men under den tiden hade jag min riktiga supartid.
När veckorna söps igenom,
på tisdagar när vårt ställe var stängt tog man det lugnt.
Eller så satt vi hemma och drack våra Kung-öl..
I och med att stilen smög sig på mig kom oxå suget.
L jobbade men slutade 22,
hon var inte alls på att gå ut.
Vi åkte till macken ist och tryckte i oss varsin halvmeters-baguette..
Jag bekände min snålhet,
och vi garvade åt tuggummit som jag velat spara,
fast det satt fastkladdat på en servett..!
Åkte hem någon timme senare och då fattade jag att jag egentligen inte ville gå ut,
utan jag ville dricka.
Skön insikt,
men jävligt att det ligger så nära
och man lyckas lura sig själv på ett sjukt sätt.
Tack L, för att du var av!!
Har inte tackat henne på riktigt än,
men jag ska..

Vart är De Nya Alkoholisterna?

Jag har läst och hört mycket om De Nya Alkoholisterna.
Har sett några av dem skymta förbi i någon dokumentär på teve,
ser även en i spegeln varje morgon..
Men vart tar de andra vägen sen?
När kameran stängts av,
när boken är färdigskriven
och när radioprogrammet är slut?
Går de hem till sig och lever ett normalt liv,
*knäpp med fingrarna*
bara så där,
utan alkohol?
Eller går de till AA,
Länkarna
eller vad?
Och har de hittat någon i sin ålder att ventilera sina problem med,
dela tankarna med
och som förstår dem för att de är i EXAKT
samma situation själva?
För mig är det jättesvårt att känna mig hemma i Länkarna.
Mycket pga åldersskillnaden..
Den yngsta efter mig är väl ca 45+..
Det är ett ganska stort glapp att lappa över.
Hur är det för er andra?
Finns ni utanför böcker,
tv och radio?
I det verkliga livet..?

Ett helt år

Idag har det gått exakt ett år sedan jag slutade att dricka.
Det har gått så fort och jag har lärt mig så mycket.
Nu är jag inte längre tillsammans med pojken,
som skulle vara den man,
som skulle stötta mig
och älska mig för den jag var
och som skulle vara där när jag behövde honom.
Och det är skönt,
nu bor jag själv
och tar hand om mig,
bara mig.
Allt går så lätt,
hela året har bara snurrat på..
Därav har jag svårt att skriva här..
Det är lättare för mig att skriva av mig när jag mår dåligt.
Men det är väl något jag måste lära mig det oxå.
Att kunna skriva när allt är bra..
för det är det ju nu!
Är så stark nu,
trodde inte att jag kunde vara det.
Har nog sett mig själv som dum
men jag är fan inte det.
Den som fattar att alkoholen ställer till det,
och gör något ÅT det,
är inte dum.
Hon är smart,
är rädd om sig själv,
inser att hon är värd något mer på många plan..
Jag är glad..
och det pirrar i min mage när jag tänker på mitt nya liv.
Jag har ju ALLT framför mig..
EMBRACE LIFE!!

Ensammast i Sverige

Kom hem från lokalen precis.
Pappa och jag åkte ner,
det var skönt att komma dit.
Men den där känslan av att höra dit finns inte riktigt.
Sa till pappa att det är jobbigt att det inte finns någon ALLS i min ålder..
Inte ens i närheten och det känns tungt.
Men det är bara att köra på,
det har ju gått smärtfritt hittills.

Varför tar det emot?

Jag har inte varit på lokalen sedan..
kommer inte ens ihåg när jag var där sist.
Skulle gissa på att det var veckan innan julfesten..
och den var den 15:e dec.
Jag känner mig stark på egen hand.
Mina aktiviteter vill jag hinna med
men det kommer jag inte att göra om jag är där..
Känner mig skyldig som inte är där..
Fan, lurar jag mig själv eller är jag stark??
Hinner inte skriva mer nu,
ska hämta lillgumma på fritidsgården..
So long.

I nålens öga

Länkarna hade julfest den 15:e december.
Jag är med i festkommitén,
men det var Inge och pappa
som fixade och trixade med det mesta.
(Jag har varit sjukt stressad inför julen,
inte kunnat sova på nätterna..
Så stort tack till dem två!)
Vi åt jultallrik och efter den kom gruppen Harmoni,
bestående av fyra tjejer och ett piano.
Heelt fantastiska var dem.
När de framförde "Tusen bitar" grät jag floder.
Den sången är så fin och med deras röster var det omöjligt,
iaf för mig,
att hålla tårarna borta!

Efter att de uppträtt var det dags för uppvaktningar.
Jag fick min tremånaders-nål
(har varit med i Länkarna i 5 månader,
men jag ville att mamma,
pojkvän och syster
skulle vara med när jag fick den
så jag sparade uppvaktandet tills den här kvällen.)
Det kändes skönt att få den,
men då jag varit nykter i nio månader allt som allt,
så var den här känslan över att vara stolt över sina 3 månder lite..
konstigt (?)..
Jag får se den som en niomånaders-nål istället!

Länkatt? Länkkatt? Länk-katt?

(Vet inte hur man ska stava de, men jag kör på länkkatt.)

För någon vecka sedan när jag var nere på lokalen,
kom det en katt dit.
Några andra länkar har berättat att det händer
att en katt brukar komma in till dem och hälsa på.
Jag har aldrig sett den,
men så kom den tillslut!
Det var jätteblåsigt ute så han/hon ville väl komma in
och värma sig lite.
Den var jättekelig och spann riktigt högt!

Jag hade kameran med mig så jag passade på att ta några bilder på den!

En väst av kevlar, 7 april 2007

AA möte idag.
Mitt andra.
Pratade om ensamhet.
S frågade mig efteråt hur det var,
med nykterhet och hemma.
Svarade att det går bra,
fast det är skit.
Att idag är jag stark.
Mötet stärkte mig,
mer än vad jag nog egentligen förstår.
För efter mötet fick jag,
vad som skulle ha kunnat vara,
ett jävla hårt slag i magen.
Ett sånt slag som får en att segna ner på knä
och inte kunna andas på flera minuter.
Men mötet hade byggt på det lager som varit
svagt i min kevlarväst
och gjorde så att slaget inte fick mig ner på knä
och inte tappa andan.
Jag sträckte i stället på mig och tog ett djupt andetag.
Visst fan känns det,
på de ställen på västen som sorgen sitter,
där är det ännu svagt och behöver lagas på,
och där ska jag stoppa de kommande mötena.
Svek,
ilska,
en känsla av hat blandad med total likgiltighet
bubblar upp och ner inom mig.

På något sätt var nog detta det bästa som kunde hända.
Jag ville hata dig,
men hade inga skäl..
nu har jag det.
Jag kommer kanske att tillåta mig att gråta över det här,
men ska försöka att bita ihop så länge det går.
Vill inte gråta och vara ledsen över något så äckligt,
för det känns då som att Kung Alkohol står och hånflinar åt mig och säger:
”Ha! Du trodde du skulle slippa mig va?
Att du var fri?
Men jag är listig och jag ska göra allt för att få dig i mitt våld igen.
Du blir ALDRIG fri från mig.
Kom ihåg det.”
Hade jag aldrig tagit mitt beslut att se mina problem i vitögat
och bestämt att jag ska vara nykter,
hade jag idag,
denna lördag,
påskafton,
supit mig förjävla full,
för att få döva Sorg och Svek.
Nu står jag i stället framför de två vännerna Sorg och Svek
och samtalar med dem,
reder ut Sorg
och försöker förstå Svek.
Utan att sänka mig till deras ruttna nivå
och bli en av dem.
Sorg och Svek är faktiskt de två sista vännerna jag behöver såhär i början,
men vet ni vad jag tror?
Jag tror ändå att om jag klarar av dem utan alkohol,
så blir jag dubbelt så stark än om jag hade varit utan dem.
Det får mig att inte se allt i nattsvart
och att förstå att trösten och glädjen
inte finns på botten i flaskan,
utan i mig själv,
och i alla er som stöttar och förstår.
Det får mig att förstå att trösten och glädjen
finns i botten på mig själv,
bara jag är nykter.

Kommer jag att kunna sluta älska dig för det här?
Var det här droppen?
Hoppet är det sista som överger människan.
Vad jag önskar att det där jävla hoppet övergav mig när det gäller dig.
Sluta hoppas att varje telefonsamtal,
varje sms,
varje tanke
ska leda till det som var
....oss.
Och att allt ska ordna sig.
Ska det vara så svårt att sluta älska?
Det är ju bara en känsla
och det funkade ju bra för dig,
och även om det som du gjorde
skulle ge dig hjälp på traven att glömma ännu mer,
så fick det omvänd effekt.
Du ångrar och känner dig äcklig.
Och?
Du sårade mig en gång,
men det räckte tydligen inte.
Vrid och stick kniven i mig lite mera väl.
Till vilken jävla nytta?
A just det,
du skulle ju börja tänka på dig själv nu,
bara dig.
Och det har du lyckats med,
var så säker.

4 april 2007

Det är datumet för 1 månads nykterhet..
(och för 21 månader av något annat,
som nu har slängts bort och trampats på.)
En månad har jag hållit upp förut,
men det har ju följts av håårt festande.
Denna gång är det annorlunda
och speciellt.
Nu har jag ju bestämt mig,
inte bara tagit en vit månad,
bara för att vila kroppen.
Stor skillnad.

I'm out..in the open, 4 april 2007

Oj..
Vad säger man?
Jag var så nervös innan artikeln kom i tidningen
och för att jag startat en blogg.
Var rädd att få ”dålig feedback”,
eller vad ska jag kalla det?
Att folk skulle tyckt att man va patetisk eller nåt,
men det kanske är min egen syn på mig själv,
pga av skammen.
Jag vet inte,
men OJ vad jag hade fel!
Alla har varit så himla gulliga och stöttande!
Min syster var med när jag började läsa mailen och kommentarerna..
båda fick rysningar och tårar i ögonen.
Många kloka ord som jag tar till mig
och kommer att läsa när allt känns svårt och jävligt.
Ska försöka svara på allas inlägg.
”Pascal”, ditt inlägg betydde mycket.
Precis vad jag ville få ut av artikeln och bloggen.
Att själv få hjälp och stöd,
och att jag kan få ge det tillbaka!
Vi kör hårt och ger inte upp!

Nervös lördag, 1 april 2007

I lördags var jag på mitt första AA-möte.
Satt utanför lokalen
och väntade på att personen som jag bestämt träff med skulle dyka upp.
Klockan tickade på och inget bekant ansikte dök upp.
Modet började svika mig
och jag var beredd på att dra därifrån och strunta i allt.
Vi hade ju bestämt
och jag kunde inte klara det själv!
Andra började komma och prata med varann,
jag satt där på trottoaren
och övervägde mina val:
Vänta lite till, kanske var personen bara lite sen,
eller loma iväg med svansen mellan benen?
Händerna började skaka lite grann av nervositeten
och då dök hon upp!
Inte den personen jag väntat på,
utan kvinnan som varit på alkoholrådgivningen och pratat!
Jag visste vem hon var sen innan,
men jag visste inte att hon gick på just de här mötena.
Hon kom fram och satte sig bredvid mig
och sa att det var kul att se mig och undrade hur det var.
Jag tror inte att jag sa nåt,
utan släppte bara allt och började gråta.
Över att personen inte hade dykt upp,
över allt skit som hänt på natten innan
och över att behöva sitta där utanför AA’s lokal..
Jag hasplade ur mig så gott jag kunde
och hon lät mig gråta
och började sen berätta lite om hur mötet skulle gå till.
Nu hade klockan nästan blivit 11.00 och det var dags att gå in.
Torkade tårarna,
samlade ihop lite mod
och gick in tillsammans med S och några andra.

På plats i lokalen kunde jag knappt sitta still.
Var så nervös över att presentera mig
och vad jag skull säga sen!
En bit in i mötet frågade han som öppnat mötet
om det var några nya närvarande.
En liten hand sträcktes upp och jag sa:
”Jag..”
Han hälsade mig välkommen
och förklarade lite om hur AA funkade.
Sen var det medaljutdelning,
en man firade åtta nyktra år och S firade 3 nyktra år den dagen.
Mannan berättade sin lifestory
och det var jätteintressant och givande att lyssna.
Efter det gick vi runt och var och en fick presentera sig
och antingen dela med sig av sina känslor och tankar
eller välja att bara lyssna vidare.
Många av de som var där hälsade mig välkommen,
det var skönt på ett sätt,
jag kände mig ju verkligen välkommen,
men samtidigt jobbigt att stå i centrum.
Det är inget som jag är van eller bekväm med.
Hjärtat bankade riktigt hårt när det var min tur att presentera mig.
Jag sa bara mitt namn
och att jag lyssnade vidare.
Fick ett ekande ”välkommen” till svar
och S tog min hand och kramade den.

När mötet var slut fick jag tider om andra grupper och deras tider,
men jag kommer nog att gå i den här gruppen.
Den kändes bra och jag tror att jag kan känna trygghet där.
Jag har ju S,
och innan jag skulle gå hem kom den tjej som suttit med mig och S
och gav mig sitt telefonnummer.
”Ring när du vill,” sa hon.
”Jag ringde massor i början och det hjälpte mig.”
Jag blev jätteglad!
Nu har jag två livlinor i AA som jag kan använda mig av om modet skulle svikta igen..

Tillbakablick, 29 mars 2007

Det är skola, det är mobbing.
Det är nya vänner, det är test.
Det är gratis, det är kul.
Det är halsbloss, det är att stå i ring.
Det är oskyldig stöld, det är ingen som ser.
Det är att vara äldre än vad man är, det är landet.
Det är första fyllan, det är tuggummi.
Det är punk, det är grunge.
Det är något nytt, det är att få vara med de äldre.
Det är vår, det är tidiga morgnar.
Det är flamsigt, det är mygg.
Det är snapsar, det är vingliga cykelturer.
Det är grillning, det är spyor.
Det är minnen, det är blankt.
Det är att vara speciell, det är drömmar.
Det är bakfylla som göms, det är tufft.
Det är kärlek, det är depressioner.
Det är nya tag, det är här det börjar.