bl a om hur många gånger man slagit sig på fyllan.
Skrapat upp ansiktet på kullerstenar och få hela käften
full med smågrus medans näsblodet sprutar,
slagit skallen i badkarskanter och element
så att baksmällan är ännu värre dagen efter,
fallit handlöst från trappor ner i stenplattor och få besöka akuten,
skrapat upp armbågen och sedan vaknat på morgonen
och märkt att täcket sitter fast i sårskorpan
och mycket snabbt farit nerför brant ladutrappa
och brakat rätt in i väggen..
and so on.
Och varje gång har man kommit på fötter
fort som attan och försöka intala sin omgivning
att man inte alls är onykter..
yeah right!
Att man lever är helt otroligt..!
Kom under samtalet att tänka på en gång när jag var
bra på kanelen och satt på en efterfest.
Klockan var väl runt 5 på morgonen,
både jag och killen som hade efterfesten var båda rätt slitna.
Ändå skulle jag sitta där och flörta..
fast jag knappt kunde hålla mig vaken.
Kom ihåg hur jag sen gick hem till mamma och pappa och sov.
Den känslan av att vara så j*vla full gjorde att jag mådde illa.
Det var skönt att komma ihåg det,
en lite påminnare om att jag har det så mycket bättre nu
när jag är nykter!
(Tycker att alla slå-sig-halvt-fördärvad-historierna
borde ha kunnat räcka för att påminna mig, men icke!)
Imorse när jag skulle tappa ur badvattnet flöt det ut över hela golvet!
Tryckte i proppen igen,
slet ut skåpet och mattan i hallen
och skrapade tillbaka det mesta av vattnet under badkaret.
Ringde D på GotlandsHem och han trodde att det var stopp
så han skulle förbi under dagen och kolla upp det.
Han sa sen: "Jag läste om dig i tidningen Sofis Mode!"
Han sa att han hade varit i samma sits,
men hade nu varit nykter i 17 år!
Han önskade mig lycka till och sa
"det kommer att gå bra för dig!"
