Tell the man!

I sure did tell the man.. (Hur går det med engelskan?)
Berätta för chefen idag hur det ligger till.
Jag ville att vi skulle snacka utomhus,
var tvungen att röka,
för att lugna nerverna..
och göra av händerna någonstans.
Hjärtat bankade,
(jag tror att till och med han hörde det),
händerna darrade lätt
och tårarna började bränna.
- "Fan..det var inte så här jag hade tänkt det.." var min opening line.
Andades djupt några gånger och sedan tvingade jag ur mig orden:
- "Jag är alkoholist.."
och sedan rann det bara på.
Orden och några tårar.
Inte alls lätt att stå där och blotta sitt innersta för sin chef.
Men han är en bra chef som jag känner tillit för,
så det gjorde det hela mycket lättare.
Det var ett bra samtal som pågick länge.
Han kunde förstå mig och han tyckte att det var bra
att jag kommit till honom och berättat,
innan han kanske fick reda på det genom någon annan
eller läste om mig i tidningen..
En smärre chock..!
Fick en klapp på axeln,
det var något i den.
Respekt kanske?
Kändes så.
Funderar vad som gick runt i huvudet på honom
sekunderna innan jag berättade vad det handlade om?
Just det hade han nog inte väntat sig..

Det tog ett tag..

Igår fick jag ett mail av en vän.
Hon hade läst på min andra blogg och fattat noll.
Vaddå alkoholist?
Vi mailade och snackade en del om det..
Jag skrev bl a i mailet att jag var beroende.
Det tog ett tag,
ett år ungefär,
innan det skulle sjunka in att jag faktiskt är det.
I det stora hela har jag så klart fattat att jag varit beroende,
men psyket har inte fattat det helt förens igår..
Det som jag känner i mig ibland,
och inte kunnat säga att det var ett sug,
har hela tiden varit mitt beroende.
Kändes skönt att "fatta" det,
äntligen.
Och det känns jätteskönt att J vet nu oxå!
Skall förmodligen luncha med henne nästa vecka!

Jaha, vad händer annars då?
Skall till IKEA nästa vecka.
Fick med mig L,
det skall bli kul!
Vi åker med mamma och hennes "gäng"!

Myror i brallan

Igår var det månadsmöte på Länkarna.
Det preliminärbestämdes (?) att vi på Gotland
skulle hålla i den kommande Höstfesten.
Intresset var svalt..
om inte kyligt.
Ingen vill ta ansvar och hjälpa till.
"Det är fixar du" och
"Va bra, då gör du det".
De som alltid ställer upp får ta det största ansvaret..
irriterande.
Sen har de mage att sitta och gnälla..
på de som gnäller!
Jag "gnäller" för att inte händer något.
Bara fika och dricka kaffe och snacka..
Allt händer på lokalen.
Festerna,
mötena,
fikastunderna.
Varför inte dra ihop hela gänget och gå på bandy,
bio,
Boda Borg??
Vad som helst!!
Är det bara för att jag är lill-sparven som jag känner så här?
Finns det ingen av de gamla rävana som tröttnar på same old thing..
over and over again?

Långsamt glömmer man bort allt..

..även hårda ord och en jävlig attityd.
Inlägget här under skrev jag för ca ett år sedan
på min första blogg En dag i taget,
när livet var uppochner och svårt att förstå sig på.
Jag var nynykter och hade blivit rejält sviken.
Men..
långsamt glömmer man bort allt..
förlåter allt.
Det var skönt att läsa det inlägget igen
och jag publicerar det här just därför.
Just för att jag blev starkare av all den skiten jag fick ta.
Och för att påminna mig om att jag är värd något mycket bättre.

Egoist (15 april 2007)

Jag öppnade mitt hjärta,
för första gången nånsin,
fast jag inte ville.
Sa att jag hatar sånt för jag har alltid trott
att jag skulle bli sårad om jag gjorde det.
Tänk om jag bara hade lyssnat till mig själv,
till mitt hjärta.
Och bara spelat lika kall som Egoisten.
Men jag öppnade upp mig och blottade allt som fanns att se.

Egoisten svek mig.
Fast jag gav Egoisten allt.
Förlät egoisten för att den dumpade mig
utan nån som helst lindring.
Fast Egoisten skrek att jag skulle gräva ner mig
och att jag var en fittjävel.
Jag förlät Egoisten när den,
efter bara 6 dagar som singel,
satte på en annan tjej.

Egoisten kom krypandes,
med ångest och skuldkänslor.
Den mådde dåligt,
kände att den hade förlorat den som den alltid älskat.
Och att det var så sorligt att
”två livskärlekar inte längre kunde vara tillsammans”.
Det gjorde så jävla ont
men min kärlek för Egoisten var större
och jag kunde se en framtid för oss igen.
Men de gånger vi träffades var Egoisten bara kall,
hård och elak.
Jag fattade ingenting,
för när jag var hemma igen
kom messen där Egoisten var precis lika fin som vanligt.
När jag tillslut ställde den mot väggen
vällde allt det fula fram.
Egoisten älskar mig inte längre,
hatar mig när jag är i närheten,
saknar mig när jag är borta,
vill inte att det ska finnas något mellan oss igen.
Den har spelat klädpoker med gamla knull,
flörtat med andra,
letat reda på hennes nr,
hon som bara var en jobbarkompis.
Messat och flörtat,
men det var ju bara på skoj.
Inget allvarligt.
Hon är ju bara jäävligt snygg.

Egoisten är ett sånt jävla svin
och den satt bara och skrattade när jag grät.
Fast det var ju inte åt mig sa den,
det var ju åt hennes mess
och att jag missförstod allt.
Men slutade Egoisten när jag bad den
och när jag sa att det känns som att den
skrattade åt mig och mina tårar?
Nej, Egoisten fortsatte.
Inte en klapp på axeln,
inte en kram,
inte ett jävla skit för att lindra smärtan.
Egoisten svek mig.
Ingen har nånsin behandlat mig så jävla illa.
Och sen,
när den märkte att jag gled ur dennes hand,
så började samma gamla visa.
Mess efter
mess
efter mess..
”Vi måste ses,
jag vill be om ursäkt.
Du hade rätt i allt du sa om mig,
att jag är kall och inte kan visa känslor.”
A little to late din jävla Egoist.
För det här jävla sveket,
och den här lögnen
och den här leken med mina känslor,
det kan jag aldrig förlåta.

"Sverige och Kurdistan!"

Var på Newroz igårkväll.
Det var skitkul,
synd bara att man är stel svenne
och inte vågade prova på att dansa med
i den fartfyllda dansen!!
Musiken är ju helt underbar!
A gjorde tappra försök att få upp L och mig på dansgolvet;
"Sverige - Kurdistan!
Kom igen Sverige!",
men vi banga ur..
Fan, det hade sääkert varit riktigt KUL!
Jaja, får väl lära mig stegen tills nästa år,
så får vi se då!
En gammal klasskomis, M,
var med på festen.
Hon hade slutat dricka,
och då outade jag till henne.
Hennes kommentar;
"Oj, det var ju inte bra,
(att jag var alkoholist).
Mjo, när jag träffade dig sist så var det ju mycket..
party-party.."
Hon tyckte att det var ett bra beslut
och det kändes skönt att bara säga det,
och att det inte blev nån stor grej av det.

Dags igen

Snart är det dags igen..
ny artikel!
Den görs i samband med att jag hade min ett-årsdag.
Pirrigt,
för nu skall jag vara jag.
Inte Carolina,
utan mig själv.
Inte vara anonym längre,
inte skämmas längre..
Känner att jag är redo för det nu.
Det här året har gjort mig starkare
och jag har fått så mycket bra utav att vara nykter.
Mod,
självinsikt,
en gnutta av bra egoism,
bättre minne
och NOLL ångest är lite av det jag har fått på det psykiska planet.
Det fysiska består av förlängt jobb,
ny lägenhet,
nya vänner,
har blivit singel (Jo, det är faktiskt något positivt!)
och bättre ekonomi som har resulterat i ett större sparkonto!
Nu skall jag äntligen få resa,
Tyskland väntar i höst!
Turkiet finns oxå med i planerna,
så småning om!
Älskar det här livet..
visste inte att det kunde bli såhär bra!!

Åt massa godis och såg på film med L igår..
Högg in på en chokladkula och var beredd på ett kraschande mot tänderna..
MEN NEJ!
Ur den rann istället SPRIT!!
Jag har hållit mig ifrån att käka såna,
ifall det någon gång skulle falla mig in att tänka;
"Jag har ju på ett sätt redan tagit mig ett återfall genom sprit-godisarna,
så då kan jag ju lika gärna supa till på riktigt.."
Inser att jag inte kan gå genom livet
utan att någon gång råka få i mig just en SÅN godis,
och nu när det är gjort så känns det egentligen löjligt att tänka så.
Men det är ju bra att vara försiktig trots allt.
Det smaka förjävligt i vilket fall som helst.
Skrämde nästan livet ur syster när jag sa att jag hade tagit mig ett återfall..
Hon stelnade till och sa att hon drömt att jag gjort det!
Jag lugnade genom att säga som det var,
hon tyckte inte alls att det var kul..
Min kära syster..

Skam? Inte vi

Idag på Aftonbladet hade de följade artikel
som Marcus Birro hade skrivit:
Skam? Inte vi.
Enormt skönt att läsa om dessa människor..
Speciellt David då,
med tanke på att han är 24 år!
Honom skall jag tänka på när det är svårt och jag känner mig ensam.
I min alkoholism,
med Länkarna
och i livet i allmänhet..
I artikeln lyftes det bl a fram att det inte skall vara
en skam att vara alkoholist,
och att trollen spricker i ljuset..
Sant.
Mitt inlägg blir lite kort och weird nu,
men jag sitter på jobbet och kan inte riktigt koncentera mig,
men var tvungen att skriva något
eftersom jag tyckte att artiklen
och människorna den handlade om var LYSANDE!!

Hade ett sug

Japp, de hade jag.
Det smög och snirklade i hjärnan på mig,
så att inte förrens jag körde hem på natten fattade att jag hade haft ett..
Sprallade runt i lägenheten (som just nu är en byggarbetsplats)
och testade kläder.
Letade fram min gamla "stil";
hängslen,
svettband,
trasiga jeans med nitskärp.
Jag har längtat efter att klä mig så igen,
men under den tiden hade jag min riktiga supartid.
När veckorna söps igenom,
på tisdagar när vårt ställe var stängt tog man det lugnt.
Eller så satt vi hemma och drack våra Kung-öl..
I och med att stilen smög sig på mig kom oxå suget.
L jobbade men slutade 22,
hon var inte alls på att gå ut.
Vi åkte till macken ist och tryckte i oss varsin halvmeters-baguette..
Jag bekände min snålhet,
och vi garvade åt tuggummit som jag velat spara,
fast det satt fastkladdat på en servett..!
Åkte hem någon timme senare och då fattade jag att jag egentligen inte ville gå ut,
utan jag ville dricka.
Skön insikt,
men jävligt att det ligger så nära
och man lyckas lura sig själv på ett sjukt sätt.
Tack L, för att du var av!!
Har inte tackat henne på riktigt än,
men jag ska..

Vart är De Nya Alkoholisterna?

Jag har läst och hört mycket om De Nya Alkoholisterna.
Har sett några av dem skymta förbi i någon dokumentär på teve,
ser även en i spegeln varje morgon..
Men vart tar de andra vägen sen?
När kameran stängts av,
när boken är färdigskriven
och när radioprogrammet är slut?
Går de hem till sig och lever ett normalt liv,
*knäpp med fingrarna*
bara så där,
utan alkohol?
Eller går de till AA,
Länkarna
eller vad?
Och har de hittat någon i sin ålder att ventilera sina problem med,
dela tankarna med
och som förstår dem för att de är i EXAKT
samma situation själva?
För mig är det jättesvårt att känna mig hemma i Länkarna.
Mycket pga åldersskillnaden..
Den yngsta efter mig är väl ca 45+..
Det är ett ganska stort glapp att lappa över.
Hur är det för er andra?
Finns ni utanför böcker,
tv och radio?
I det verkliga livet..?

Ett helt år

Idag har det gått exakt ett år sedan jag slutade att dricka.
Det har gått så fort och jag har lärt mig så mycket.
Nu är jag inte längre tillsammans med pojken,
som skulle vara den man,
som skulle stötta mig
och älska mig för den jag var
och som skulle vara där när jag behövde honom.
Och det är skönt,
nu bor jag själv
och tar hand om mig,
bara mig.
Allt går så lätt,
hela året har bara snurrat på..
Därav har jag svårt att skriva här..
Det är lättare för mig att skriva av mig när jag mår dåligt.
Men det är väl något jag måste lära mig det oxå.
Att kunna skriva när allt är bra..
för det är det ju nu!
Är så stark nu,
trodde inte att jag kunde vara det.
Har nog sett mig själv som dum
men jag är fan inte det.
Den som fattar att alkoholen ställer till det,
och gör något ÅT det,
är inte dum.
Hon är smart,
är rädd om sig själv,
inser att hon är värd något mer på många plan..
Jag är glad..
och det pirrar i min mage när jag tänker på mitt nya liv.
Jag har ju ALLT framför mig..
EMBRACE LIFE!!

Ensammast i Sverige

Kom hem från lokalen precis.
Pappa och jag åkte ner,
det var skönt att komma dit.
Men den där känslan av att höra dit finns inte riktigt.
Sa till pappa att det är jobbigt att det inte finns någon ALLS i min ålder..
Inte ens i närheten och det känns tungt.
Men det är bara att köra på,
det har ju gått smärtfritt hittills.

Varför tar det emot?

Jag har inte varit på lokalen sedan..
kommer inte ens ihåg när jag var där sist.
Skulle gissa på att det var veckan innan julfesten..
och den var den 15:e dec.
Jag känner mig stark på egen hand.
Mina aktiviteter vill jag hinna med
men det kommer jag inte att göra om jag är där..
Känner mig skyldig som inte är där..
Fan, lurar jag mig själv eller är jag stark??
Hinner inte skriva mer nu,
ska hämta lillgumma på fritidsgården..
So long.

I nålens öga

Länkarna hade julfest den 15:e december.
Jag är med i festkommitén,
men det var Inge och pappa
som fixade och trixade med det mesta.
(Jag har varit sjukt stressad inför julen,
inte kunnat sova på nätterna..
Så stort tack till dem två!)
Vi åt jultallrik och efter den kom gruppen Harmoni,
bestående av fyra tjejer och ett piano.
Heelt fantastiska var dem.
När de framförde "Tusen bitar" grät jag floder.
Den sången är så fin och med deras röster var det omöjligt,
iaf för mig,
att hålla tårarna borta!

Efter att de uppträtt var det dags för uppvaktningar.
Jag fick min tremånaders-nål
(har varit med i Länkarna i 5 månader,
men jag ville att mamma,
pojkvän och syster
skulle vara med när jag fick den
så jag sparade uppvaktandet tills den här kvällen.)
Det kändes skönt att få den,
men då jag varit nykter i nio månader allt som allt,
så var den här känslan över att vara stolt över sina 3 månder lite..
konstigt (?)..
Jag får se den som en niomånaders-nål istället!

Länkatt? Länkkatt? Länk-katt?

(Vet inte hur man ska stava de, men jag kör på länkkatt.)

För någon vecka sedan när jag var nere på lokalen,
kom det en katt dit.
Några andra länkar har berättat att det händer
att en katt brukar komma in till dem och hälsa på.
Jag har aldrig sett den,
men så kom den tillslut!
Det var jätteblåsigt ute så han/hon ville väl komma in
och värma sig lite.
Den var jättekelig och spann riktigt högt!

Jag hade kameran med mig så jag passade på att ta några bilder på den!