lördag, november 10

Sunday Morning, 25 mars 2007

“Sappy pathetic little me.
That was the girl I used to be.
I know who I am,
but who are you now?
You're not lookin' or acting like you used to.
Is it wortht it?
Really?
And now you're lookin' like I used to on a Sunday morning.”


Har sovit som jag gjort de 3 senaste lördagsnätterna..
alltså inte särskilt bra.
Sänghalvan gapade tom..
Och när det börjar ljusna sover jag mer och mer oroligt..
Orkar man verkligen festa så länge?
Eller känns det bara längre nu när jag själv inte är med?
Vaknar och bara stirrar.
Vill inte att det ska bli något mönster,
men i det här fallet är det inget jag kan ändra på.
Eller så kanske jag faktiskt kan det.
Bara bestämma mig för att jag inte bry mig om det
och vara glad att jag får täcket för mig själv..
Men det är lättare sagt än gjort.
Jag känner ju den oro som gnager i mig,
den som får pulsen att skena iväg.
Har det hänt något?
Eftersom telefonen inte ringer och någon säger att
”snart är jag hemma hos dig, somna om du”.
Men som någon sagt,
det som inte dödar härdar..
Så what the hell,
jag står ut med att va lite trött på söndagen ett tag till,
och är i stället j*vligt glad att jag inte är trött pga bakfylla!